Örebro Katthem

Konrad ska få en egen pensionär!

Kategori: Öppet hus

Söndagens Öppet Hus blev riktigt lyckat!
Det är inte alltid det kommer så mycket folk på öppet hus, framförallt inte en strålande solskensdag som då.


En äldre dam, tex, var intresserad av att adoptera en ensam hankatt.
Jag guidade damen och hennes sällskap till buren näst längst bort och damen klev in, och möttes av en kärlekstörstande Konrad! Så kelig, så flörtig, ja det blev nästan lite för mycket! Damen rynkade på näsan åt honom när han ställde sig med framtassarna på hennes höft och kloade. Men han ville ju bara ha lite (MASSOR!) kärlek!
Då han var den enda lämpliga kandidaten var han fortfarande intressant, och de följde honom vart han än gick, beundrade honom, kelade med honom, och jag berättade att vanan att kloa tar man lätt ur honom med lite uppfostring och så bestämde damen sig!
Wohooo! Vår allas lilla bråkstake ska få sin alldeles egna pensionär!Wohoo!

Men det kom fler besökare.
Ett ungt par ville ha sällskap till sin kisse Shadowfax, som även hon kommer ifrån Örebro Katthem!
De blev förtjusta i Zacky (inte undra på, så ursnygg och helcharmig som han är!), och ska hämta honom på onsdag för att se om missara passar tillsammans!
 
Vi är dessutom ett jourhem rikare nu!

Välkommen in till oss för att se hur vi har det!

Katthemmet söker personal

Kategori: Allmänt

Vill du hjälpa till på katthemmet med att ge katterna mat, tömma lådor, klippa klor, borsta päls, svara i telefonen och mysa med katterna? Då är du efterlängtad! Vi behöver ALLTID fler kattvänner, såväl unga som gamla, både tjejer och killar!

Varje dag har vi morgonpass och kvällspass på katthemmet och du bestämmer själv när och hur ofta du kan hjälpa till. Om du inte varit på katthemmet tidigare är det jättebra att börja med att komma dit någon dag och se hur det ser ut och prata med personalen där. Antingen att du hoppar in på öppet hus (söndagar eller onsdagar) eller så bestämmer du med någon som jobbar att du kommer dit någon annan tid när det kanske är lite lugnare.

Ring till katthemmet 019-26 00 86
eller maila på intro@orebrokatthem.com så får du veta mer.
Obs! Arbetet är ideellt (för oss alla).

Som ni vet; ingen kan göra allt, men alla kan göra något!


Varmt välkommen!

Historien om Retina

Kategori: Allmänt

Hej!

Jag heter Retina! Jag, mina syskon och andra släktingar (vi var ca 30 stycken) kommer från norra Örebro län. Jag föddes i trossbotten i huset dit min mamma hade lyckats ta sig in, några av mina andra släktingar föddes på vinden eller ute under en buske. Vår husse var inte snäll, han brydde sig aldrig om att klappa eller leka med oss, vi fick bo utomhus. Vi fick springa lösa ute på gården både på sommaren och vintern. Ibland kastade han ut mat på backen åt oss som vi fick äta och när det snöade och blåste fick vi helt enkelt gömma oss på den dragiga vinden, i det murkna uthuset eller försöka ta skydd vid husväggen. Jag minns att jag frös väldigt då... 
 
Så levde jag i två vintrar innan det en dag kom en tvåbent och hämtade oss. Jag var väldigt rädd då, men den människan var snäll och såg till att jag fick flytta inomhus till ett jourhem där jag skulle få bo tills någon adopterade mig. Vi var så många att Örebro Katthem, som ordnade flytten, inte kunde ta hand om oss alla, några fick flytta till Stockholms Katthem och andra flyttade till andra katthem som tar hand om katter som oss, jättebra!
 
När jag bodde i jourhemmet var jag så rädd för människorna att jag gömde mig under soffan, ibland under sängen (när ingen låg i den så klart!) eller längst in i garderoben. När matte och husse sov smög jag tyst fram och åt eller gick på kattlådan. Trots att min nya familj var jättesnälla vågade jag ändå inte låta dem klappa mig, jag ville nästan inte att de skulle se mig så rädd var jag. Jag hade ju aldrig träffat en tvåbent som var snäll och brydde sig om katter! På bilden här under kan du se hur jag ligger efter väggen och trycker, jag försöker göra mig så liten som möjligt.
 
 
 
Efter ungefär ett år hos min jourfamilj fick jag flytta in på Örebro katthem, i februari 2008. Där har jag bott tillsammans med 3-4 andra katter i en stor bur hela våren. Katterna är väldigt snälla och vi kan prata lite och så där, men människorna är jag fortfarande lika rädd för. När jag kom till katthemmet i februari brukade jag gömma mig högt uppe på ett skåp bakom en tavla när jag blev utsläppt ur buren, då var det ju ingen som såg mig, men efter ett tag bestämde de tvåbenta att jag inte fick gömma mig mer. En av dem började klappa mig, ja inte med handen såklart, då skulle jag ju genast ha gömt mig bakom en klöspelare i buren och fräst allt vad jag kunde, nej, hon klappade mig med en lång pinne som hon hade fäst något mjukt på. Det var fruktansvärt otäckt och jag var tvungen att både fräsa och spotta på henne, men hon var jätteenvis och fortsatte klappa mig varje gång hon var på katthemmet. Sedan började en annan tvåbent också att hålla på med den där klappinnen och jag fick fräsa och spotta rejält på henne med. Efter ett tag insåg jag att de tvåbenta verkade ganska snälla och den där pinnen var ju inte så farlig, det var ok att bli klappad med den om de inte kom för nära och ibland satte de räkost på den längst fram för att jag skulle smaka...
 
Här på bilden nedan ser ni mig när jag nu under sommaren har vågat komma fram och visa mig för de tvåbenta!

 
 
De andra katterna i min bur tycker ju om att leka och de tvåbenta går in och leker med dem, de har bollar och snören som kompisarna fångar. Jag tyckte att det såg ganska roligt ut när snöret rörde sig sakta över golvet och ibland kom det fram till mig också. Gissa om människorna blev förvånade första gången jag fångade det!! Snöret är faktiskt så roligt att jag ibland glömmer mig och hoppar fram från bakom klöspelaren för att jaga det. När jag har kommit på att jag är i fara nära en tvåbent har jag genast sprungit och gömt mig, men så kommer det roliga snöret igen... Långsamt, långsamt har jag vågat komma närmare de tvåbenta som leker med mig, nu under juli har jag varit så nära som vid deras baktassar. Jag har förstått att de tycker att jag är väldigt söt och gärna vill klappa mig och lyfta upp mig, men det vill jag inte än.
 
I början av augusti fick jag en ny husse som jag har flyttat hem till. Jag håller mig nog under hans soffa ett tag, men sedan, om han har ett långt snöre ska jag nog våga mig fram. Han vet att jag är väldigt rädd så han har lovat mina tvåbenta vänner på katthemmet att ta det väldigt lugnt med mig och jag har lovat att jag ska vara så modig jag bara kan och så småningom bli den gosekatt som jag innerst inne är!
 
Här leker jag!!


 
Tassavtryck och blöta nosar från Retina